Det är första gången jag skriver någonting på svenska i min blogg! Du tycker alla dikter är tråkiga och vill helst läsa deckare? Välkommen på rätt stället! "Tvilling" är då den riktiga dikten för dig då. Obs: "Zwilling", den tyska versionen av dikten "Tvilling" finns i boken "Bitterer Honig" ("Besk honung").
Tvilling
Nu stod jag ute. Väntade stilla framför dörren.
Visste inte:
Skulle jag in igen? Skulle jag knacka?
Skulle jag skrika? Skulle jag springa?
Visste inte, vad jag skulle.
Därför stod jag ute. Stelnad och stum.
Mina tårar kunde ingen se.
Vinden piskade regn i mitt ansikte.
Skulle jag knacka?
Vem skulle öppna?
Skulle jag skrika?
Vem skulle höra ?
Skulle jag springa?
Vem skulle följa?
Stilla. Ganska stilla stod jag framför dörren.
Väntade. Väntade på livet.
En andra gång skulle det komma.
En andra gång föda mig.
Jag väntade.
Mörkret svepte in mig.
Jag väntade.
Väntade till gryningen.
Vinden jagade iväg molnen.
Torkade mitt ansikte.
Solstrålar värmde upp mig.
Solstrålar löste upp min stelhet.
En fot. En fot framför den andra.
Jag kom vidare. Gick ändå endast i cirklar.
Stirrade rakt fram. Ville inte se åt sidan.
Stod ganska stilla framför dörren igen.
En fot. En fot framför den andra.
En gång till.
Stirrade rakt fram.
Blev äntligen stående.
Vände mig åt sidan.
Långsamt.
Oändligt långsamt.
Stirrade in.
Rött.
Allting rött.
Mattan.
Soffan.
Allting.
Allting rött.
Mitt hem har aldrig varit så!
Så rött.
Och du?
Så blek.
Du har aldrig varit så!
Så blek!
Jag hör dig säga: Du är jag och jag är du!
Så blek.
Jag har aldrig varit så!
Så blek.
Jag stirrade in.
Du är jag och jag är du!
Hon som ligger där, det är jag!
Du är jag och jag är du!
Död. Du är inte död.
Hon som ligger där, det är jag!
Du är jag och jag är du!
Varje medalj har två sidor.
God och elak.
Fult och skönt.
Jag hör dem säga:
Lika. Så lika.
Nästan. Dock endast nästan.
Igen och igen.
Nästan. Dock endast nästan.
Du skrattar. Säger: Du är jag och jag är du!
Du träffar honom.
Du skickar honom tillbaka till mig.
Jag hör honom säga:
Bara du var så.
Lika. Så lika.
Nästan. Dock endast nästan.
Bara du var så.
Damokles. Ett svärd.
Och detta?
En kniv.
Den svävar över dig.
Du är jag och jag är du!
Kniven delar mig isär.
Hon som ligger där, det är jag!
Du är jag och jag är du!
En fot. En fot framför den andra.
En gång till.
Jag går in.
Stirrar rakt fram.
En fot. En fot framför den andra.
Ständigt vidare.Ständigt upp.
Trappan uppåt.
En fot. En fot framför den andra.
Ständigt upp.
Ständigt upp.
Blir äntligen stående.
Långsamt. Oändligt långsamt.
Jag öppnar fönstret.
Oändligt långsamt.
Jag hör dig säga: Du är jag och jag är du!
Tvilling. Liknar varandra som två bär. Nästan. Dock endast nästan.
Tvilling. Ett liv tillsammans. Nästan. Dock endast nästan.
Födelsen skiljer dem.
Skiljer dem med minuter.
Födelsen förenar dem igen.
Döden?
Döden skiljer dem.
I evigheten?
Jag böjer mig framför.
Stirrar nedåt.
Nedåt i avgrunden.
En fot. En fot framför den andra.
Jag står på fönsterbrädan.
Stirrar nedåt i avgrunden.
Snart ska den blir min säng.
I evigheten.
Sista gången hör jag dig säga:
Du är jag och jag är du.
Nu vet jag:
Du är du och jag är jag.
Hon som ligger där, så blek, det är inte jag!
© Lola Victoria Abco
